Usch, vad jobbigt livet har blivit hemma. Aldrig får man, ensam, gosa med matte och husse - alltid ska den lilla snorvalpen tränga sig förbi mig. Och när jag, värdigt, går förbi snorisen skuttar hon omkring och retar mig - nafsar mig i skägget och i öronen... Morgnarna ska vi inte tala om - jag är morgontrött och orkar väl inte alltid busa med snorisar innan jag ska till dagis... *suck*
Men jag fräser ifrån, talar om vem det är som egentligen bestämmer... Tyvärr känns det mest som om hon bara flinar lite skadeglatt och skuttar omkring ännu mer då - verkar inte ens bli rädd för mig... *suck*
Och vet ni förresten vem det är som får skäll när det springs omkring i hallen och jag fräser ifrån? Jo, givetvis är det JAG som får ovett - jag, som är en så försynt och lugn hund... Fattar inte alls varför jag ska stå som syndabock för allt... Stackars lilla mig!
(Fast ärligt talat, det är lite kul med sällskap - men hon kanske kan lugna ner sig och inse att jag faktiskt är vuxen och inte alltid vill leka längre...)
HA ha Agnes, kom igen! Här är det omvänt, jag drar Elsa i öronen o flyger på henne när hon minst anar.
SvaraRaderaSkitkul att jaga henne, men roligast är när hon jagar mig, men hon är så liten o har mycket kortare ben än mig, så hon är inte lika snabb som mig.
Så jobba på lite mer action Agnes!
Ida har längre ben och är snabbare än mig, så jag får försöka fånga henne i farten - ingen idé att tro att jag hinner ikapp henne... *suck*
SvaraRaderaSka fråga matte om hon och jag kan börja träna ihop - springa - så att jag får igång flåset ordentligt...