10 orsaker till varför det är TOPPEN att vara hund!

1. Om det kliar så kan du nå det, oavsett var det kliar kommer ingen att bli förolämpad om du kliar dig offentligt.


2. Ingen bryr sig om det plötsligt skulle börja växa hår på konstiga ställen när du blir äldre.


3. Personlig hygien är skitkul. Ingen förväntar dig att ta ett bad varje dag och du benöver inte ens kamma ditt eget hår.


4. Om din näsa är fuktig så är det ett tecken på att du är frisk.


5. Vem bryr sig om du fiser? Vissa skulle säkert till och med tycka att det var gulligt.


6. Vem behöver en jättestor hemmabioanläggning? En gammal sko eller ben kan lätt underhålla dig i timmar.


7. Du kan spendera timmar att bara gå runt och nosa.


8. Ingen förväntar sig att du ska betala din egen lunch eller middag. Du behöver inte bry dig om bordsskick och om du går upp i vikt så är det någon annans fel.


9. Det behövs inte mycket för att göra dig lycklig. Det är alltid lika spännande att träffa samma gamla människor. Allt de behöver göra är att lämna rummet i fem minuter för att sedan komma tillbaka.


10. Varenda soptunna ser ut som ett smörgåsbord.

Klippt ur tidningen "Hundens värld"

Tuggmotstånd

Vilken snäll matte och husse jag har (trodde jag). Hittade en stor skål på golvet igår fylld med runda, hårda kulor att tugga på. Plockade några, härligt tuggmotstånd men inte någon speciell smak av lever eller något annat gott... Agnes tittade lite konstigt på mig och fnös till, var inte alls road av godis - konstig typ den där gamla syrran...

När matte fick syn på mig när jag tuggade frenetiskt bad hon mig att spotta ut vad jag hade i munnen. Matte kan bli så sur om jag inte lyder så givetvis spottade jag - men såg självklart till att träffa mattes tår... Hon sa att jag plockat leca-kulor ur en blomkruka och tuggat på. Näää, matte - jag lekte inte med någon blomma, jag tuggade ju bara godis ur en stor jordig godisskål!!!

Fattar inte varför hon kallade mig för sin "lilla tok"...

Flygande mattor

Fattar inte varför matte klagar på oss om kvällarna - kan väl inte vi rå för att mattorna hemma lever sitt eget liv och förflyttar sig när vi kommer springandes...
Vi är ju bara två lyckliga vovvar som springer som tokar genom hallen, ut i köket, in i allrummet, ut i köket och tillbaks ut i hallen när vi kommer hem om kvällarna. Och om mattorna blir så rädda för oss att de flyttar på sig, är väl inte VÅRT fel???
Matte är gnällig - se till att spika fast mattorna om du vill att de ska ligga snyggt, för vi tänker i alla fall inte sluta springa och busa... *fnys*

Kollektiv bantning

Varför måste jag banta, bara för att matte gör det? Tycker jag är taskigt - jag är en väldigt smärt och fin jycke som inte alls fattar varför jag inte kan få äta lite gottisar emellanåt.
Bara för att jag råkar vara en aning (typ några kilon) tyngre än lillsyrran finns det väl inte skäl för matte att hålla strikt mathållning på mig?
Äh, kom igen matte - vi kan väl fortsätta lägga oss tillsammans i vassruggen vid stranden... Där ser ingen om vi har något kilo extra eller inte...
Tur att jag har husse som tycker synd om mig när jag tittar på honom med mina sorgsna, bedjande ögon - då brukar det kunna trilla ner något gott när inte matte ser...

Mossig syrra

Då var det dags för lillsyrrans hyss nu igen! Idag kallade matte henne för mossig när hon tuggade mossa så det stänkte runt hela munnen på henne. Trodde att man måste vara gammal (som husse) för att vara mossig, men det stämmer tydligen inte. Lillsyrran är ju skitliten!
Matte, tror att du kanske borde ge Ida lite mer mat om dagarna - syrran äter nog bara mossa för att hon är hungrig... Och när du ändå ger henne mat, så kan väl lite gottisar slinka ner även till mig...? Snälla.....?????

Småsyskon - skitjobbiga!

Usch, vad jobbigt livet har blivit hemma. Aldrig får man, ensam, gosa med matte och husse - alltid ska den lilla snorvalpen tränga sig förbi mig. Och när jag, värdigt, går förbi snorisen skuttar hon omkring och retar mig - nafsar mig i skägget och i öronen... Morgnarna ska vi inte tala om - jag är morgontrött och orkar väl inte alltid busa med snorisar innan jag ska till dagis... *suck*
Men jag fräser ifrån, talar om vem det är som egentligen bestämmer... Tyvärr känns det mest som om hon bara flinar lite skadeglatt och skuttar omkring ännu mer då - verkar inte ens bli rädd för mig... *suck*
Och vet ni förresten vem det är som får skäll när det springs omkring i hallen och jag fräser ifrån? Jo, givetvis är det JAG som får ovett - jag, som är en så försynt och lugn hund... Fattar inte alls varför jag ska stå som syndabock för allt... Stackars lilla mig!
(Fast ärligt talat, det är lite kul med sällskap - men hon kanske kan lugna ner sig och inse att jag faktiskt är vuxen och inte alltid vill leka längre...)

Agnes 3 år